Smärta Jag står framför
spegeln och tittar
på mig själv.
Det smärtar. Det gör
så ont.

Ångesten har varit
med mig hela dagen och hållit min kalla hand.
Ångesten.

Min enda vän som förstår varenda ord
som kommer ur min mun.
Min enda vän som förstår min varje tanke.

Denna förbannelse som håller mig sällskap i min andra hand börjar bli varm.
Mina händer är varma.

Om och om igen låter jag den smeka mig.
Den där onda tingesten. Förbannelsen.

Den skiner i månskenet.
Den ger mig fruktansvärt plågsamma minnen.

Om och om igen smeker den mig.
Snart faller jag ihop.

Jag kan inte sluta titta på mig själv
där jag står framför spegeln.
Rösten inom mig kommenderar
den fula förbannelsen att fortsätta sin resa.

Fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Om och om igen.

Smärtan kommer smygande.
Denna svidande smärta
som bringar mig onda tankar.

Det gör så ont men likt förbannat njuter jag.
Eller är det verkligen jag som njuter?
Kanske är det den kommenderande rösten
som njuter?

Jag sätter mig ner på stolen intill mig
och gungar sakta fram och tillbaka.
Saken som orsakat mig svedan
och smärtan faller ifrån mig.

Mina tårar rullar tyst nerför mina kinder
och jag känner mig utmattad.
Alldeles slut.

Smärtans hånfulla leende
tvingar mig upp från stolen
för att på nytt ställa mig framför spegeln
och börja om
igen..

Om och om igen..
Fram och tillbaka..