Jag är så trött på allt

trött på att vara här

på personalen som bara är cp

på mina sjukdomar,

att jag aldrig kommer någonstans,

att jag inte kan bli av me de här jävla diagnoserna, att BLI FRISK (mitt ända hopp är att de en dag kommer på att jag är totalt fucking megafeldiagnoserad och att allt bara varit inbillning och att jag är "normal")

trött på mig själv

trött på mediciner

på att inte kunna sova som normala människor

att inte kunna vara som normala människor att allt hela tiden är ytterligheter, svart och vitt, himmel eller helvete trött på min familj

trött på allt och alla

 

hur länge ska det här hålla på, hur länge orkar jag?

vad gör jag egentligen, de har varit så här i större delen av mitt liv... varför just mig? varför inte någon annan, varför är alla andra i min familj "normala" varför är bara jag ett psykfall... varför ska jag vara en "känslig" person utsatt för omständigheter och *tänker tänker tänker* WTF var det P sa "BPS känslig ------- miljö,

men man kan vara känslig och utsatt för saker utan att ha BPS..."

 

WTF, de va nått till, 3 grejer                nått       

                                               känslig         miljö/utsatt för nått

 

eller var d så d va kanske      miljö

                                          känslig  utsatt,

 

fuck, minns bara den där jävla triangeln och "finns många som är känsliga o varit utsatta som INTE har BPS"

jo tack, har oxå alltid funderat på varför just JAG reagerat som jag gjort, när de finns människor som haft de 100000 resor värre o INTE är psykfall.... fan min egen SYSTER.... *suckar* aja, skit samma, orkar inte tänka,

kan inte tänka,,, är bara så trött... vill hem

 

hatar inläggningar, hatar sill me btw. men iaf, fattar inte ens varför jag är här, vad jag gör här, jag fattar definitivt inte hur folk årkar vara inlagd MÅNADER i sträck,

 

hade en människa, vi kan kalla Petra, Petra var bra många år äldre än mig, de är väl inte relevant, men iaf vi träffades på psyket, var typ första gången jag var inlagd på vuxenpsyk (hade bara varit på BUP innan) o hon hade oxå BPS, sa hon...

 

iaf, hon o jag connectade och blev kompisar, var väl inte direkt den bästa av vänner man kunde hittat, o inte bara pga var och hur vi träffades. Jag skrevs ut först (var bara inne på HSL den gången, så skrev ut mig själv i ren frustration - blev bara så sjukt mkt sämre av att vara inlagd), men Petra stannade kvar.

 

En 3-4 månader senare var jag inlagd igen, samma avdelning, och vem är där? Petra så klart... ändrat sig totalt (utseendemässigt) här pratar vi en kvinna i yngre 30års åldern (va hon då) som, likt någon försenad tonårsrevolt försökte klä sig som en prepubertal tonåring eller liknande.. iaf inget fel i de kanske, bara lite... lustigt.. Hon hörde bara av sig (via sms) de gångerna hon var inlagd, var bara då hon ville träffas... hon var en sån (eller är, jag antar hon fortfarande lever) som kunde vara inlagd i månader i sträck.. förstår inte hur hon ORKADE! tror hon på allvar försökte instutionalisera sig själv eller nått,

 

själv blir jag vansinnig efter bara några dagar, suger åt mig alla andras dåliga mående likt en svamp så jag tillslut inte vet om det är jag som känner, eller någon annan, vad jag gör här, varför jag är här. Att personalen (vissa) är arroganta o inte bryr sig gör inte saken bättre.

 

Tänkt på de oxå, perioden precis efter en utskrivning (kan vara i nån vecka eller några dar) är så sjukt, zomg, vet inte riktigt hur jag ska beskriva den, men... altså, det är en så otrolig kick, lättnadskänsla, man är GLAD, sprudlande glad, man kan dansa runt och allt är rosa och glitter och solsken och happy happy och inget är fel, o allt är underbart och vackert, och man är fan fucking HÖG..

 

hmm, insåg precis en sak, jag kan inte skära djupt länge, försöker verkligen, ibland, men det går inte, är tillbaka till något gammalt "rispa rispa rispa" hur mkt jag än tar i så blir det bara rispor, visst är de kanske bra, blir inte så mkt ärr och de kan kanske inte blir så mkt mer ärr än vad det redan är.. inte ens när jag är berusad o full (när alla spärrar normalt släpper) kan jag göra mer än bara rispa... vet inte riktigt vad jag tycker om det, någonstans där djupt inne i mig saknar jag ändå att jag inte kan de...